Superwomen misslyckades
Ny vecka igen. Idag går jag in i vecka 37. Men nu börjar veckorna gå saktare och saktare. Tiden rusar inte fram längre. På ett sätt är det bra för jag har fortfarande inte packat bb-väskan och vi har fortfarande inte inhandlat allt vi behöver. Vet inte var den motivationen tog vägen :P
Jag trodde att jag skulle ha packat bb-väskan redan i vecka 20-25 med min iver... Men icke. Har däremot gjort en fin packlista. Men den kommer vi inte långt med ifall vi behöver åka in hastigt en dag...
Vecka 37 alltså. Bebisen är ju fixerad sen några veckor tillbaka. Yrseln har nästan försvunnit helt sen jag ändrade kosten så att jag tar upp mer järn. Tror det är därför iallafall för det är det enda som jag ändrat på. Halsbränna har jag fått någon enstaka gång men inget att bry sig om. Foglossningen tror jag är borta, det är nog "bara" ischias som smärtar nu. Detta tror jag för att det bara är högersidan som gör ont och att det gör så ont ner i benet. Foglossningen gjorde ju ont i båda fogarna bak.
Viktuppgången har skjutit i höjden haha... +20 kg sen sommaren. +16 kg i anteckningarna på MVC. Har gått upp 3-4 kg bara nu senaste 1-2 veckorna, men då har jag också samlat massor med vatten så det är säkert det.
Så typ allt är positivt utom ischias (och viktuppgången då kanske haha :P). Sålänge jag känner lillens rörelser och jag mår bra så är jag nöjd.
Men idag har jag gjort världens tabbe. Pinsamt :P
Jag och Daniel fular oss lite ibland, skojar på vårt eget lilla sätt och vis.
Jag vaknade mycket tidigt idag och hann upp och duscha och allt innan han kom hem. När han sen gick från bilen mot huset så ställde jag mig och vinkade i fönstret... Han ser ut att vilja sjunka genom jorden då för han tycker det är pinsamt att jag inte tagit på mig någon tröja :P
Men jag vinkar ju bara dem dagar jag inte ser en människa eller annan bil därute haha :P
Eftersom jag hade duschat så skulle han smörja in min mage med bodybutter så jag bestämde mig för att ligga på sängen när han kom in. Men han kom upp för trapporna fortare än jag trott så jag var fortfarande i hallen när jag hörde honom rycka i dörrhantaget.
Och någonstans här försvann mina hjärnceller, för jag springer in i sovrummet och hoppar (?) upp i sängen. Efter 8 månaders foglossning och med pågående ischias så var det inte vad min kropp önskade och trodde att jag skulle göra. När jag var i luften blev jag själv mycket förvånad över mitt sätt att hantera situationen :P
Nu har jag så jäkla ont så jag nog vill gråta en skvätt... Så hysteriskt dumt. Superwomen misslyckades! :P
