Lååångt inlägg om graviditeten hittills!
Det har inte skrivits mycket om denna graviditet på bloggen, jag har väl inte orkat då det inte varit helt lätt och roligt. Men nu mår ja bättre psykiskt och illamåendemässigt så nu fick det bli en egen kategori om den :)
För min egen skull (minnet lär ju svika efterhand ;) så tänkte ja ta det från början.
Den 11/8 blev graviditetstestet positivt.
Och frågan kommer ju alltid om det var planerat. Och ja, det får vi säga att det var. Vår tanke var väl egentligen att det skulle bli positivt redan för ett år sedan men naturen ville annat och det gör oss inget nu :)
Jag ringde inte Daniel som jobbade dagtid den 11/8 utan jag och Milton gjorde pizza som fira-middag och när Daniel kom hem berättade jag :) Han bev såklart glad. Lite förvånade var vi eftersom jag inte haft en massa tidiga tecken som avslöjat graviditet...
På kvällen stack vi sen och tittade på Timbuktu på Götaplatsen! Redan då kände jag av fogarna och kunde inte stå upp hela tiden. I graviditeten med Milton hade jag ju otroliga problem med fogar och ischias.
Jag beställde tid hos sjukgymnast ganska omgående för att få tips och råd för att förhoppningsvis slippa en del foglossning denna gång.
Väldigt snabbt började jag märka på jobb att många arbetsupgifter innefattade ryggarbete. Sånt tänker man ju inte på förrän man har problem. Allt från att klä barnen, lyfta i och ur stolar, byta blöjor, sätta sig och resa sig´och vara ute och promenera och vara i skogen. Jag fick dra en vit lögn att jag hade gjort något med ryggen och att jag inte kunde genomföra alla arbetsuppgifter riktigt.
Min mamma och pappa kom hit den 22/8 för att passa Mille när vi såg på Metallica. Vi såg tillfälle i att berätta för dem då vi gärna gör det öga mot öga och inte i telefon. Daniel visade sin nya tatuering med Julias och Miltons födelsedatum i romerska siffror, och så visade vi att det fanns plats för en rad till. Mamma fattade inte direkt, men jag tror att pappa gjorde. Daniel sa det en gång till och då blev det glädje och kramar :)
Metallicakonserten gick hyfsat bra, men jag kunde absolut inte stå upp korrekt hela tiden. Vi satt ner till konserten började och sen kunde jag delvis luta mig mot Daniel :)
Den 28/8 var jag på ett andra ultraljud. Var på ett första en vecka tidigare men då det blivit något missförstånd i hur långt gången vi trodde jag var så var det för tidigt att se något. Vid andra tillfället såg man en liten ärta. Inte mycket för världen men lycka för oss :)
Jag tror att det sedan var den 3/9 som jag blev 50% sjukskriven då jag kände att ryggen tog mer och mer stryk och för att försöka hålla en stor del av graviditeten så skulle det inte vara möjligt att hålla igång i det tempot :(
I samma veva där mådde jag väldigt illa också. Fick utskrivet Lergigan Comp och de var väldigt bra. Men fick verkligen springa upp och ta en ihop med mat så fort jag vaknade och sen fylla på med en till 6 timmar senare. Fy fan för att må illa. Insåg också ganska snabbt att mjölk inte skulle vara min grej denna graviditet. Dn kom upp snabbare än den kom ner. Så bort med oboy, gröt, flingor och annat med färsk mjölk. Även chokladpudding visade sig. Kommer nog aldrig kunna äta det igen...
Illamåendet tog verkligen stryk på mig, men det skulle bli värre när jag åkte på fruktansvärda migränattacker som började med stora synbortfall. Fick det när jag var själv med Milton och egentligen närsom. Okontrollerat. Och så lite bihålsproblem på det. Jag hade en period (runt v 9-10) där jag hade såna smärtor och mådde så fruktansvärt dåligt att vi faktiskt funderade på abort. Det kändes inte värt det alls och jag tyckte inte om barnet i magen som gav mig så mycket problem.
Den 14/9 blev jag uppskickad till Sahlgrenska för att diskutera migränattackerna plus få bättre medicin mot det. Det är ju ett skämt att ta alvedon...
Jag fick inte utskrivet något annat, blev väldigt besviken och ledsen då jag tyckte att livet mer eller mindre var slut isåfall... För man ska inte behöva ha så ont. Däremot sjukskrevs jag på heltid i tre veckor för att bara vila.
Det var välbehövligt och jag märkte att stress triggade huvudet samt ljus. Lampor, billjus, solen osv triggade och gav mig omedelbart synbortfall och i förlängningen migrän om jag inte var snabb med alvedon. Vilken lättnad att hitta vad som triggade, då gick det ju att undvika detta. Solglasögonen har följt mig dygnet runt mer eller mindre sedan dess...
Vi bestämde att boka in ett ultraljud då jag mådde så dåligt. Att få se bebisen och veta att allt är bra med den får ju en själv att tänka positivt och må bätre i härtat! Fick tid dagen efter och vi bestämde även att Milton skulle få följa med och då få veta vad som finns i mammas mage :)
Han var sur och tvär under promenaden till ultraljudet. Så jag sa til honom att vi skulle gå och titta om det fanns en bebis i min mage. Han tvärstannade, tittade förvånat och misstänksamt på mig och visste nog inte vad han skulle säga. Han gick dock med lättare steg sen och var förväntansfull. I väntrummet tittade han på mig och frågade om jag verkligen hade en bebis i magen. Jag sa att jag inte visste. Men det visste han, "för du har tjock mage!". Tack för den unge, magen har inte börjat synas allas :P
Inne på ultraljudet satt han i Daniels knä och tittade fascinerat på tv-skärmen som visade bebisen. Barnmorskan var så snäll och informativ och visade utförligt var huvudet, käken, armen och benen var.
Det var jättespännande och Milton var ju såklart lyrisk!
På kvällen frågade jag Milton om det skulle bli kul att bli storebror. "Ska jag bli storebror??" blev hans svar. Han hade inte kopplat så långt såklart som att en bebis i magen innebar det. Han blev jätteglad!! :D
Och sen då... Ja illamåendet rullade ju på, ryggen kändes av men tack vare mycket vila, anpassade arbetsuppgifter och även korta arbetsdagar gjorde att det ändå varit hanterbart. Och jag fick starkare tabletter för huvudvärken vilket var en lättnad. Men tröttheten, oh den har varit en följetång. Från första början. Kunde sova hur länge som helst varsomhelst.
Jag tror att jag i vecka 14 kunde hoppa över någon Lergigan Comp då och då för att en vecka senare sluta ta dem. Men jag måste äta regelbundet för att slippa må dåligt.
Bilden vi använde för att tala om för övriga släktingar och på facebook/instagram om vår nyhet!
Gulligaste killen som längtar så. Vi pratar inte om det varje dag för att inte allt ska handla om det. Men när vi beställde stövlar till honom och det i paketet kom med gratisprover med nappar så blev han så glad att bebisen också fick något. Han ställer frågor och han vill att bebisen sover i hans säng och han ska ta hand om sin lillebror som han tror att det är. Han tror lillebror och jag och Daniel tror lillasyster. Får se får se :) Rutinultraljud om en vecka, kanske får vi veta då!
Allt har som sagt flutit på senaste veckorna trots allt men så ramlade jag ju till med cykeln för två veckor sen. Allt var fint med bebis så oron la sig. Men sedan dess har jag haft ont i magen och trott att det varit sammandragningar. Gjort ont att resa mig ur soffan och har inte kunnat gå många meter innan det gjort ont.
Det ihop med ryggen och annat gjorde att jag igår (10/11) uppsökte min läkare. Han tyckte inte jag skulle jobba alls mer utan var den som tog upp att hel sjukskrivning var aktuellt. Jag berättade också att jag haft ont i magen och han blev lite orolig och när jag sa att jag ramlat med cykeln så blev han väldigt fundersam. Han började trycka på min mage och på ett ställe, jääääävlar vad ont det gjorde. Han var ju ändå tvungen att trycka en gång till. Är alla läkare sadister? Han kunde iaf konstatera att jag hade en rejäl muskelbristning, allra mest troligt sen jag slog i magen i styret. Han valde att göra ett ultraljud för att se så att bebisen mådde bra och det var härligt att se hen igen! Hjärtat slog fint och hen rörde sig hela tiden! Det var såklart otroligt lättande och härligt att se. Men inte lika kul att höra att min muskel troligtvis inte kommer kunna läka sålänge jag är gravid. Så det är nog att vänta sig en del smärta. En trasig muskel som blir påtryckt av växande mage. Spännande...
Men nu är jag alltså heltids sjukskriven och kommer så vara först till 31/1 men det kommer ju förlängas. Idag ringde ett blomsterbud som sa at en bukett var på väg till mig. Det var spännande, första gången. Buketten var från jobb! Gulligt!
Kommentarer
Trackback
